barnbocker

Om jag hade en kategori som hette ”böcker förlagen borde inse att de ska ges ut i kartong” skulle Ann Forslinds finfina bäbisböcker ligga i den kategorin!

Gott nytt år önskar Lilla bokhyllans innehavare!

Hörrni det här med jultomten, kan vi prata om det? Så mycket tid som så många vuxna lägger ner på att får små barn att tro på denna figur, bara för att några år senare rycka undan mattan och förvänta sig att alla är införstådda med att klapparna kommer från släkt och vänner. Taskigt egentligen, men jag gör det själv. I två-åringens värld är gränsen mellan fantasi och verklighet ändå flytande, och diskussionerna härhemma rör inte om utan hur tomten kommer in för att lägga paket i kalenderstrumpan. De där paketen består varannan dag av en pusselbit och varannan av en pixibok, och böckerna gör sitt till för att utöka tomterepertoaren. Bonnier Carlsen har samlat tio pixiböcker i en julbox, och här finns röda tomtens onda gröna bror (för föredrar rutten ärtsoppa framför tomtegröt), här klär tamkaninen Ville ut sig med skägg och luva och skrämmer de vilda djuren och Ulf och Kajsa bakar och pysslar precis som de gjorde när jag var liten. En fin samling, som jag gissar kommer att vara populär flera jular framöver.

Kartongboken Nickes jul (Rabén & Sjögren) lär dock lillasyster få ta över snart. Det är en enkel pekbok, med glitter och upphöjda ytor att känna lite extra på. Julstämningen är i topp, och Nicke Nyfikenälskare får sitt även denna tid på året, men finessen som originalets skapare H.A och Margret Rey hade saknas.

Den lilla mullvaden och julen av Zdenek Miler och Hana Doskocilová är den tredje boken om den lilla tjeckiska mullvaden som ges ut i Sverige av förlaget Parabellum nord AB. Mullvaden är som vanligt givmild och planerar julfirande för sig och den lilla musen, men korpen är framme och ställer till det. Jag är väldigt förtjust i mullvaden, som alltid är finurlig och fin, och julkänslan är genuin trots att jultomten saknas när de små djuren till slut sjunger Nu tändas tusen juleljus.

Att högläsningen slutar med sång är förresten inte ovanligt för den som är bekant med Catarina Kruusvals serie Ellen och Olle sjunger (Rabén & Sjögren). Lagom till jul har Kruusval illustrerat Alice Tegnérs Sockerbagaren, och Astrid Gullstrands Tre pepparkaksgubbar, och låt mig säga att den som inte kunde dessa sånger utantill sedan tidigare definitivt gör det nu. Jag gillar konceptet vispekbok, det lär barn att faktiskt lyssna på vad de sjunger. Att det sedan kan vara svårt att sjunga långsamt nog för att de detaljrika uppslagen ska hinna avnjutas är ett mindre problem med tanke på hur många gånger man hinner sjunga sångerna under en läggningsstund…

Och när vi nu pratar om läggning kan jag inte låta bli att nämna årets julklappsbok till småbarnsföräldrarna. Go the fuck to sleep av Adam Mansbach och Ricardo Cortes (Akashic books) låter frustrationen få utlopp i igenkännande skratt, och ger den trötte gemenskapens tröst (du är inte ensam!). Tyvärr verkar den svenska översättningen (Sov nu för fan) stressats fram, och håller inte alls. Rimmen faller platt och känns bara krystade, så köp den på engelska eller inte alls!

Boken har för övrigt rönt sådana framgångar att man förutom översättningar till allehanda språk gjort en barnvänlig variant med titeln Seriously, just go to sleep. Den har jag inte läst, men lite känns det ju som att poängen gått förlorad om frustrationen måste anpassas för barnaöron.

Årets sista barnboksspalt avslutas med hopp om en god jul, många fina lässtunder och många goda nätters sömn! Själv kan jag nog bara hoppas på två av tre.

Fotnot: Pixibox Jul innehåller följande titlar: Adventskalendern, Jesu födelse, Ojsan, Tekla och tomten, Julens ABC, Ulf och Kajsa gör julgranspynt, Bo firar jul, Tomten och tomtens bror, Ville och vilda – tokig i julen, Emilias jul och Julsånger.

Denna text är tidigare publicerad i Skånska Dagbladet. Nickes jul och Den lilla mullvaden och julen samt vispekböckerna är recensionsex från förlagen. Det är även den svenska utgåvan av Sov nu för fan. Övriga böcker har jag köpt.

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

När jag söker på Tessla i bloggen hittar jag inget inlägg om Tesslas mamma vill inte. Kan det verkligen stämma att jag inte skrivit om den? Galet, den var ju ett av förra årets favoriter! Det här får helt enkelt bli en dubbelrecension.

Tessla har besvärliga föräldrar. Att få med mamma hem efter dagis, få i henne middag och slutligen gå och lägga sig är inte det lättaste. Lika illa är det när pappa måste till jobbet. Tessla, som är lätt för alla barn i alla åldrar att identifiera sig med, får helt enkelt vara listig. Hon klurar ut alternativa sätt för vardagsbestyren och lyckas därmed få föräldrarna dit hon vill utan alltför mycket gnäll. För visst är det roligare att borsta tänderna med många tandborstar, och visst är det lättare att bli lämnad en stund om man får mysa lite först?

Att vända på småbarnslivet så här är lyckat på så många sätt. Både barn och föräldrar får se och känna igen typiska konfliktsituationer och fundera över hur man kan undvika bråk och gnäll på mer eller mindre kreativa vägar. Vi får skratta men också tänka efter.

Jag reagerade först, liksom Helena Ferry på Barnboksprat, på att pappan till skillnad från mamman har en yrkesroll. En kostym och ett jobb i fokus. Mamman är i den första boken bara mamma, medan pappan så självklart är något mer. Det är synd för just stereotypjägarna på Olika borde kunnat väja för det här, men jag förlåter det då pappan i övrigt får vara så normfri. För hur många pappor gömmer sig och blir blyga när de kommer till jobbet? Och hur många vågar gå dit med hårspännen?

Caroline Röstlunds illustrationer går så perfekt i ton med Åsa Mendel Hartvigs text i de här böckerna, och jag gillar dem verkligen jättemycket. Det ska erkännas att sonen inte varit lika entusiastisk. Han har inte ogillat, bara inte propsat på att läsa dem igen. Kanske är han lite för liten, kanske känns det fortfarande mer otryggt än tokroligt med omvända världar i hans värld. Vi får se hur det utvecklar sig!

Båda dessa böcker är recensionsexemplar från förlaget.

Gör ni adventskalendrar till era barn?

Gör ni adventskalendrar till era barn?

Min senaste barnboksspalt handlar om illustrationer som återanvänds. Har ni också sett hur det sker mer och mer? Vad tycker ni om det?

Förutom denna spaning finns tips på några riktigt fina böcker. Gamla och nya! Läs spalten här!

Min senaste barnboksspalt handlar om illustrationer som återanvänds. Har ni också sett hur det sker mer och mer? Vad tycker ni om det?

Förutom denna spaning finns tips på några riktigt fina böcker. Gamla och nya! Läs spalten här!

Frågan gällde böcker för rätt små barn, 2-3 år sådär. Finns det bilderböcker om skilsmässa för så små barn? Jag gissar: Ja. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda. Kan ni?

Ni vet hur man brukar säga att en bok är “på pricken”? Jag ångrar alla gånger jag använt det uttrycket tidigare i livet. Jag grämer mig, till och med. För jag skulle ha sparat det till Vem städar inte?, det skulle jag verkligen. Högre igenkänningsfaktor än så här kan det nämligen inte bli.

Liten lista över grejer i senaste Stina Wirsen-boken som överensstämmer EXAKT med mitt liv:

1. Det är helg hos Nallefamiljen - check! Det är det här också.

2. Då måste man städa - check! Måste man här också.

3. Det är tråkigt - check! Tycker vi här också.

4. Så alla är rätt sura - check! Låter rimligt.

5. Efter ett tag blir det således bråk med rätt låg nivå på anklagelserna (MEN Å! Måste du damma så dåligt?) - check! (Gör jag ju inte! Och förresten slängde du smutstvätten i en ful hög på golvet nyss.)

6. Sedan tar alla sig samman - check!

7. Och hjälps åt istället - check!

8. Och så får lilla nallen (som lätt glömmer att städa) följa med pappa till återvinningen och hjälpa till att sortera och slänga burkar - CHECK! CHECK! CHECK!

Min första tanke när jag premiärläste Vem städar inte?: Eh… har Stina Wirsén varit hemma hos oss och gjort research? Utan att säga något? OTÄCKT! Sedan ägnade jag mig en stund åt att ömsom kallsvettas, ömsom skratta åt den obehagligt höga igenkänningsfaktorn. Mycket roligt! Och lite jobbigt. Men mest roligt!

Det är en twist på slutet också, förresten. Som involverar mamman. Och en påse chips. Jag tänker inte avslöja om jag känner igen mig i den också, för där går ändå gränsen. Herregud, lite värdighet vill man ju helst ha kvar.

Vem städar inte är skriven och illustrerad av Stina Wirsén. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Var ligger utomlands?

Av Malin Roca Ahlgren och Mats Molid

Kommer ni ihåg tvåspråkiga Adam? Vivlio förlag har nu kommit med ytterligare en bok där texten finns på dubbla språk (svenska och spanska/arabiska/bosniska/somaliska), den här gången om olika länder och kulturer. Dels naturligtvis för tvåspråkiga familjer, men också för att tidigt lära barn att deras eget språk inte är det enda.

I den här boken är fokus på just mångfalden i världen. Leo ska åka utomlands. Visserligen på vanlig svenssoncharter, men det väcker ändå tankar om detta ”utomlands”. Var ligger det. Vi får följa med i Leos tankar på hur andra språk låter – läspande, argt, klingande, ja olika! Vi får se olika kläder och olika väder. ”Oj”, är min första tanke, för det är naturligtvis en balansgång för författarna att inte komma med för utpräglade stereotyper. De lyckas bra tycker jag. Fokus är på yttre omständigheter, på språk, kläder och i slutänden med en liten blinkning till oss föräldrar om hur vi är när vi är på semester.

Det finns, tycker jag, alltid ett litet problem med pedagogiska böcker. Det är så tydligt varför de kommit till, och det förtar lite av charmen. Vivlios böcker tycker jag dock hittills har lyckats hitta historier som visserligen kan sägas vara sedelärande men som också är på barnets nivå och undviker pekpinnar. För mig som läst spanska men inte pratar det är det roligt att fräscha upp minnet lite, som en bonus!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget! Jag ser förresten på deras hemsida att det snart kommer en ny bok om Adam. Kul!

Var ligger utomlands?

Av Malin Roca Ahlgren och Mats Molid

Kommer ni ihåg tvåspråkiga Adam? Vivlio förlag har nu kommit med ytterligare en bok där texten finns på dubbla språk (svenska och spanska/arabiska/bosniska/somaliska), den här gången om olika länder och kulturer. Dels naturligtvis för tvåspråkiga familjer, men också för att tidigt lära barn att deras eget språk inte är det enda.

I den här boken är fokus på just mångfalden i världen. Leo ska åka utomlands. Visserligen på vanlig svenssoncharter, men det väcker ändå tankar om detta ”utomlands”. Var ligger det. Vi får följa med i Leos tankar på hur andra språk låter – läspande, argt, klingande, ja olika! Vi får se olika kläder och olika väder. ”Oj”, är min första tanke, för det är naturligtvis en balansgång för författarna att inte komma med för utpräglade stereotyper. De lyckas bra tycker jag. Fokus är på yttre omständigheter, på språk, kläder och i slutänden med en liten blinkning till oss föräldrar om hur vi är när vi är på semester.

Det finns, tycker jag, alltid ett litet problem med pedagogiska böcker. Det är så tydligt varför de kommit till, och det förtar lite av charmen. Vivlios böcker tycker jag dock hittills har lyckats hitta historier som visserligen kan sägas vara sedelärande men som också är på barnets nivå och undviker pekpinnar. För mig som läst spanska men inte pratar det är det roligt att fräscha upp minnet lite, som en bonus!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget! Jag ser förresten på deras hemsida att det snart kommer en ny bok om Adam. Kul!

- för tips & råd i livet

Av Thyra Brandt

”En plats du borde besöka..”, ”Kolla in www…” och ”Våga…”

Tänk så många (bra och mindre bra) råd barnen skulle få om alla man kände fyllde i den här gästboken! Vi har ännu inte satt den i händerna på folk, men planerar att göra det i jul när familjen är samlad.

Sanningen är att vi valde bort den när vi hade namnfest i somras. Jag såg den i en affär och tyckte den var bra men ful. För det är väl det enda jag har emot den här boken: framsidan. Hur tänkte de där? Vi köpte ett fint tomt album som gästbok istället, men fick just yta och lite mindre innehåll – för hur lätt är det för folk att hitta på något vettigt när nästa person hänger över axeln och man precis är på väg att gå? Nu har jag fått den som recensionsexemplar, och slutligen fallit för idén. För som det brukar heta är man inte ensam om att uppfostra barn (eller borde i alla fall inte vara det) och jag för min del älskar tanken på att mina fina vänner och släktingar skickar sina tankar vidare till mina!

(Kanske slår jag in boken i något fint papper, för den tilltalar mig verkligen inte alls. Vad tycker du om omslaget?)

Boken är ett recensionsexemplar från Ordalaget.

- för tips & råd i livet

Av Thyra Brandt

”En plats du borde besöka..”, ”Kolla in www…” och ”Våga…”

Tänk så många (bra och mindre bra) råd barnen skulle få om alla man kände fyllde i den här gästboken! Vi har ännu inte satt den i händerna på folk, men planerar att göra det i jul när familjen är samlad.

Sanningen är att vi valde bort den när vi hade namnfest i somras. Jag såg den i en affär och tyckte den var bra men ful. För det är väl det enda jag har emot den här boken: framsidan. Hur tänkte de där? Vi köpte ett fint tomt album som gästbok istället, men fick just yta och lite mindre innehåll – för hur lätt är det för folk att hitta på något vettigt när nästa person hänger över axeln och man precis är på väg att gå? Nu har jag fått den som recensionsexemplar, och slutligen fallit för idén. För som det brukar heta är man inte ensam om att uppfostra barn (eller borde i alla fall inte vara det) och jag för min del älskar tanken på att mina fina vänner och släktingar skickar sina tankar vidare till mina!

(Kanske slår jag in boken i något fint papper, för den tilltalar mig verkligen inte alls. Vad tycker du om omslaget?)

Boken är ett recensionsexemplar från Ordalaget.

I min värld börjar det med Totte går till doktorn. Men det är klart att det fanns böcker av den typen även innan 1968 då Gunilla Woldes lillkille ”föddes”. När Alfabeta i höst presenterade Lilla Lena, var det lite som en nutida Totte. Åsa Karsins gris Lena är både läkare och klipper hår och böckerna (Lilla Lena är doktor och Lilla Lena är frisör) tar på ett underfundigt och roligt sätt upp vardagssituationer för små barn. Läkarbesök, frisördito, påklädning och dagisstart. Klassiker i barnbokssammanhang, och tydligen kan det inte finnas för många böcker på dessa teman. Självklart förespråkar jag möjligheten att välja, och naturligtvis kan författaren närma sig temat på mer eller mindre bra sätt. Det finns heller inget som säger att ett barn behöver nöja sig men bara en bok på varje tema, men nog känns det uppfriskande när man möter barnböcker som överraskar lite?

Hej rädd! av Joar Tiberg och Yokoland (Rabén & Sjögren) är en sådan bok. Nog för att barns rädslor är ett välutforskat område, men här är det inte fråga om huruvida det finns spöken eller om monster bor under sängen. Här dissekeras begreppet rädsla på ett helt eget sätt, och som förälder blir det stundvis mer galet än bra men kanske är det just det barnen gillar.

Var är alla barnen? (Alfabeta) av Håkan Jaensson och Ingela P Arrhenius har också något som känns fräscht. Enkelt upplägg, förvisso, där den på kvällen öde lekplatsen väcker frågan: var är alla barnen? En fråga som låter oss utforska vardagskvällen hos familj efter familj, men utan kommentar eller annat än hemtama miljöer och ett modernt tilltal. Slutknorren ger både kurragömmavibbar och mer allvarliga diskussionsöppningar om att komma hem i tid.

En annan favorit bland höstens bilderböcker är Daniel Edfeldt och Bettina Johanssons Tisdagskossan (B. Wahlströms) som ger låtsaskompisen (ännu ett vanligt barnbokstema!) ett nytt ansikte och låter fantasi och verklighet flyta samman utan pekpinnar.

Även i pekbokshyllan finns en hel del nytänk, inte minst i formgivarna John Nordqvist och Johan Toorells Kläder och fordon och Frukt och djur, där en sko är en traktor, en banan en hund (och en hundbajs!). Det är klassiska pekböcker i ny tappning och det räcker ofta längre än alla flikar, ljudillustrationer och popupöverraskningar (som är kul vid första läsningen, men sen?). En bok som dock vinner på ljudknapparna är den om fåglar i Rabén och Sjögrens serie Nyfikna öron. En pekbok med fåglar är knappast något nytt, men autentiska fågelläten ger något extra. Nu vet vi hur en talgoxe låter, minsann! Samma förlag kommer med en titta-känna-pekbok med extra allt med titeln Kille-kill. Temat är kittlande, bokstavligt talat, och det går definitivt hem hos tvååringen.

Även Vad är det? Av Linda Fridh och Pernilla Lonhage (B. Wahlströms) är en pekbok lite utöver det extra. En detalj och ett läte låter oss gissa vilket djur vi kommer att få se i sin helhet på nästa uppslag. Boken öppnas på höjden och bilderna är tilltalande i form och färg. Djur igen alltså, för det verkar vara ett tema som alltid går hem!

Denna barnboksspalt är tidigare publicerad i Skånska Dagbladet. Samtliga nämnda böcker är recensionsexemplar från förlagen.

I min värld börjar det med Totte går till doktorn. Men det är klart att det fanns böcker av den typen även innan 1968 då Gunilla Woldes lillkille ”föddes”. När Alfabeta i höst presenterade Lilla Lena, var det lite som en nutida Totte. Åsa Karsins gris Lena är både läkare och klipper hår och böckerna (Lilla Lena är doktor och Lilla Lena är frisör) tar på ett underfundigt och roligt sätt upp vardagssituationer för små barn. Läkarbesök, frisördito, påklädning och dagisstart. Klassiker i barnbokssammanhang, och tydligen kan det inte finnas för många böcker på dessa teman. Självklart förespråkar jag möjligheten att välja, och naturligtvis kan författaren närma sig temat på mer eller mindre bra sätt. Det finns heller inget som säger att ett barn behöver nöja sig men bara en bok på varje tema, men nog känns det uppfriskande när man möter barnböcker som överraskar lite?

Hej rädd! av Joar Tiberg och Yokoland (Rabén & Sjögren) är en sådan bok. Nog för att barns rädslor är ett välutforskat område, men här är det inte fråga om huruvida det finns spöken eller om monster bor under sängen. Här dissekeras begreppet rädsla på ett helt eget sätt, och som förälder blir det stundvis mer galet än bra men kanske är det just det barnen gillar.

Var är alla barnen? (Alfabeta) av Håkan Jaensson och Ingela P Arrhenius har också något som känns fräscht. Enkelt upplägg, förvisso, där den på kvällen öde lekplatsen väcker frågan: var är alla barnen? En fråga som låter oss utforska vardagskvällen hos familj efter familj, men utan kommentar eller annat än hemtama miljöer och ett modernt tilltal. Slutknorren ger både kurragömmavibbar och mer allvarliga diskussionsöppningar om att komma hem i tid.

En annan favorit bland höstens bilderböcker är Daniel Edfeldt och Bettina Johanssons Tisdagskossan (B. Wahlströms) som ger låtsaskompisen (ännu ett vanligt barnbokstema!) ett nytt ansikte och låter fantasi och verklighet flyta samman utan pekpinnar.

Även i pekbokshyllan finns en hel del nytänk, inte minst i formgivarna John Nordqvist och Johan Toorells Kläder och fordon och Frukt och djur, där en sko är en traktor, en banan en hund (och en hundbajs!). Det är klassiska pekböcker i ny tappning och det räcker ofta längre än alla flikar, ljudillustrationer och popupöverraskningar (som är kul vid första läsningen, men sen?). En bok som dock vinner på ljudknapparna är den om fåglar i Rabén och Sjögrens serie Nyfikna öron. En pekbok med fåglar är knappast något nytt, men autentiska fågelläten ger något extra. Nu vet vi hur en talgoxe låter, minsann! Samma förlag kommer med en titta-känna-pekbok med extra allt med titeln Kille-kill. Temat är kittlande, bokstavligt talat, och det går definitivt hem hos tvååringen.

Även Vad är det? Av Linda Fridh och Pernilla Lonhage (B. Wahlströms) är en pekbok lite utöver det extra. En detalj och ett läte låter oss gissa vilket djur vi kommer att få se i sin helhet på nästa uppslag. Boken öppnas på höjden och bilderna är tilltalande i form och färg. Djur igen alltså, för det verkar vara ett tema som alltid går hem!

Denna barnboksspalt är tidigare publicerad i Skånska Dagbladet. Samtliga nämnda böcker är recensionsexemplar från förlagen.

Av Fia Eliasson

Jag skrev i förbigående om Fia Eliassons två första här, och läser nu med glädje uppföljarna Vem bor…? och Vem låter…? Precis som i böckerna om vilda och tama djur är formspråket och färgprakten i Eliassons pekböcker väldigt tilltalande.

Medan de första två var på rim (helt ok sådana!) kräver dessa två att läsaren både lyssnar och tittar noga. Varje uppslag ger en ledtråd, i ena fallet om bostad i andra om läte, och på nästa får vi veta om vi gissat rätt djurart. Det är trevlig läsning för de minsta och till och med fyra-månaders-läsaren tittar nyfiket då här finns rena färger och tydliga kontraster.

En fråga som jag dock funderar på att utveckla vidare i nästa bokspalt är när marknaden är mättad på djurböcker och andra klassiska barnboksteman. Hur många djurlätesböcker behövs det? Hur många XX går till doktorn kan det skrivas? Vad tycker du?

Böckerna är recensionsexemplar från Ordalaget.

Av Fia Eliasson

Jag skrev i förbigående om Fia Eliassons två första här, och läser nu med glädje uppföljarna Vem bor…? och Vem låter…? Precis som i böckerna om vilda och tama djur är formspråket och färgprakten i Eliassons pekböcker väldigt tilltalande.

Medan de första två var på rim (helt ok sådana!) kräver dessa två att läsaren både lyssnar och tittar noga. Varje uppslag ger en ledtråd, i ena fallet om bostad i andra om läte, och på nästa får vi veta om vi gissat rätt djurart. Det är trevlig läsning för de minsta och till och med fyra-månaders-läsaren tittar nyfiket då här finns rena färger och tydliga kontraster.

En fråga som jag dock funderar på att utveckla vidare i nästa bokspalt är när marknaden är mättad på djurböcker och andra klassiska barnboksteman. Hur många djurlätesböcker behövs det? Hur många XX går till doktorn kan det skrivas? Vad tycker du?

Böckerna är recensionsexemplar från Ordalaget.

Av Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson

Vi har ju träffat Vilma tidigare, och då liksom nu är det vardagligheten och spänningen just däri som är i fokus. Vilma pekar, men vad är det hon pekar på i den välfyllda affären? Det får vi små ledtrådar till, men inte veta förrän på sista sidan. En klassisk pekbok med det där lilla extra som jag har börjat kräva på sistone (varför läsa tråkiga pekböcker när det finns så många bra!?).

Vilma säger också Godnatt! och då är frågan vem som ska sova och vem som inte ska det. Hög igenkänning för ettåringens och dennas föräldrar.

Boken är ett recensionsexemplar från Rabén & Sjögren.

Av Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson

Vi har ju träffat Vilma tidigare, och då liksom nu är det vardagligheten och spänningen just däri som är i fokus. Vilma pekar, men vad är det hon pekar på i den välfyllda affären? Det får vi små ledtrådar till, men inte veta förrän på sista sidan. En klassisk pekbok med det där lilla extra som jag har börjat kräva på sistone (varför läsa tråkiga pekböcker när det finns så många bra!?).

Vilma säger också Godnatt! och då är frågan vem som ska sova och vem som inte ska det. Hög igenkänning för ettåringens och dennas föräldrar.

Boken är ett recensionsexemplar från Rabén & Sjögren.